DET MARITIMA ARVET I SOTENÄS

Ca 10 000 år f. Kr. Istiden slutar
Den senaste istiden gick mot sitt slut i Bohuslän. Landet höjde sig hastigt, befriat från isarnas
tryck. De första stenåldersjägarna anlände – troligen från de nuvarande tyska kusterna –
paddlande mellan isflaken, lockade av säl och överflödet av marin föda.

Ca 8 000 f. Kr. Jägarna stannar
Säsongsjägarna började övervintra. Spår av mänskliga aktiviteter från tiden är flinta och ben
på stenåldersboplatser, kökkenmöddingar – rester efter måltider på bland annat fisk och ostron
– samt gravfynd. Det kan antas att jägarfolken var fåtaliga och levde ett ambulerande liv men
alltid med havets resurser inom räckhåll.

Ca 6000 f. Kr. Bönderna kommer
För omkring 6000 år sedan inleddes en ny epok: bondestenåldern. Jordbrukarfolk med rötter i
södra Europa började ta landet i anspråk. Bönderna levde ofta en bit från kusterna, byggde
permanenta hus, höll husdjur och odlade grödor. Havet stod omkring 25–30 meter högre än i
dag och de odlingsbara ytorna mellan bergen var små. Samhällena måste dock ha varit
organiserade, något som anas av de imponerande dösar folket reste.

2 800 år f. Kr. Herdarna anländer
Från slätterna i östra Europa och sydvästra Asien trängde nya folkslag in, den så kallade
stridsyxekulturen introducerade hästar och troligen – öl. Hällkistor är ett typexempel på
gravskicket under periodens mitt och slut. Arkeologer har menat att kulturen är svagt
representerad i Bohuslän men dess påverkan blev viktig. Genetiskt skapades över tid en
befolkningsblandning bestående av jägare, bönder och herdar.

1 800 till 500 f. Kr. Bronsålder
Bronsåldern är den epok varifrån vi finner de mest spektakulära lämningarna – hällristningar,
och mäktiga stenrösen. Havet stod fortfarande uppskattningsvis15 meter högre upp än i dag
men nya odlingsmarker lösgjordes hela tiden ur havets grepp. Att det maritima hade stor
betydelse kan vi ses av hällristningarnas många avbildningar av skepp. Teorier har dessutom
kastats fram att åtskilliga stenrösen fungerade som navigationspunkter.

Ca 500 f. Kr. till ca 1050 e.Kr. Järnålder
Omkring 500 år f. Kr. kom de första järnföremålen i bruk i Norden vilket blev inledningen på
järnåldern där järn började ersätta flinta och brons. Domarringar och resta stenar är synliga
lämningar från epoken. Under den så kallade folkvandringstiden tjänstgjorda bohuslänska
män i vad som återstod av det romerska riket.

Ca 800-1050 Vikingatid
Vikingatiden markerade slutet på järnåldern. Bohuslän träder fram i de skriftliga källorna och
Sotenäs nämns. Tryggvarör, röset på Tryggö, blev enligt legenden gravplats åt den norske
småkungen Tryggve. Utanför Soteskär råkade Olov den Helige i strid med styvnackade
sotenäsingar medan Sote från Sotenäs blev en av Islands första inbyggare. Bohuslän var
mestadels ett norskt landskap där huvudstaden stundom låg i Kungahälla – nära dagens
Kungälv – men också i nuvarande Oslo eller Trondheim.

Ca 1050 Medeltid och kristendom

Vikingatiden går över i den långa medeltiden. Den kristna kyrkan etablerar sig. I Svenneby
byggdes en kyrka under 1100-talets första hälft. Senare tillkom andra kyrkor i området som
Askum, Bottna, Bärfendal och Tossene. Placeringarna pekar på att den dåvarande
befolkningen oftast koncentrerades till platser längre in i landet och inte direkt vid kusterna.

Ca 1130-1240 Inbördeskrig
Inbördeskriget mellan två stridande falanger, bagler och birkebeinare, pågick i nära 100 år.
Stormän och hövdingar i Bohuslän var, i egenskap av norrmän, i hög grad involverade.

1319 Gemensam kungamakt
Genom släktskap och politiska förvecklingar förenades Norge och Sverige under
gemensamma kungar, bland annat Magnus Eriksson. Slutresultatet blev att de tre nordiska
rikena förenades under en gemensam regent, något som bekräftades i Kalmar 1397.

1349 Digerdöd
Digerdöden drabbade Norge och därmed sannolikt även Sotenäs hårt. Dödligheten i
landskapet har beräknats till 40 procent. Den norska samhällsstrukturen skakades i
grundvalarna och centralmakten försvagades. Det danska inflytandet ökade.
1450-talet Svensk invasion
Stormannen Karl Knutson Bonde valdes tre gånger till svensk kung trots den konkurrerande
unionskungamakten i Danmark-Norge. I striderna som uppstod byggde Karl Knutsson en
förskansning söder om nuvarande Hamburgsund, Karlsborg. 1456 mördades dock
befälhavaren, borgen plundrades och svenskarna for hem.

1523 Nya svenska knektar kommer
Som ett led i Gustav Vasas uppror mot Kristian II ryckte svenska knektar in i norra Bohuslän.
De förstärkte Karlsborg som snart stormades av norska trupper. 1534 sålde den svenske
kungen norra Bohuslän till Danmark för 240 rhenska gyllen vilket vid tiden motsvarade
värdet av 300 oxar. Samtidigt kuvades norrmännen av den danska kungamakten och landet
skulle fram till 1814 styras från Köpenhamn.

Ca 1556–1589 Sillfiskeperiod
Den första historiskt belagda sillfiskeperioden. Under ett antal år gick enorma sillstim
kustnära och kunde fångas med hjälp av landvadar. Fisket organiserades och en omfattande
handelsverksamhet uppstod där inte minst holländare var engagerade. Under sillfiskeperioden
ökade befolkningen kraftigt utmed de tidigare ganska folktomma kusterna. Men när sillen
försvann blev det återigen fattigt och befolkningen minskade.
Det finns uppgifter om flera tidigare historiska sillfiskeperioder men källäget anses i många
fall osäkert.

1563-70 Nordiska sjuårskriget
Danmark/Norge och Sverige drabbar återigen samman i det krig som fått namnet Nordiska
Sjuårskriget – och som slutade första Älvsborgs lösen. Förödelsen drabbade främst
landskapets södra delar men även Uddevalla brändes. Noterbart är att kriget pågick samtidigt
som sillfiskeperioden vilket bör ha försvårat fisket.

1611-1613 Brännekriget

I Sverige kom detta nya krig mellan Danmark och Sverige att kallas för Kalmarkriget, i
Bohuslän Brännekriget viket antyder dess konsekvenser. Åtskilliga bygder beskrevs efter
kriget som fullständigt förödda.

1643-1645 Hannibalfejden
Nästa konflikt kom i Bohuslän fick heta Hannibalfejden efter den norske ståthållaren
Hannibal Sehested. Dennes trupper gick först in i Värmland och Dalsland samt ödelade
Vänersborg. I hämndaktioner brände svenska styrkor ned Uddevalla och härjade därefter
bland den bohuslänska allmogen.

1658 Bohuslän övergår till Sverige
Freden i Roskilde 1658 blev en oerhörd framgång för den svenska militärstaten. Bohuslän
jämte Skåne, Blekinge, Trondheims län och Bornholm tillföll Sverige. I Bohuslän kom kriget
att kallas Krabbefejden efter den norske befälhavaren Ivar Krabbe. Som vid tidigare konflikter
var det framförallt i landskapets södra del som striderna stod hårdast och där befolkningen
blev mest lidande.

1660 Fred – för ett tag
Sverige – vinnare av det tidigare kriget – gick återigen till anfall. Med efter Karl X Gustafs
död blev det återigen fred och svenskarna fick lämna tillbaka Trondheims län och Bornholm –
men inte Bohuslän.

1660-talet
Sillen verkar ännu en gång ha gått in mot landskapets kuster men fisket förefaller mest varit
av lokal betydelse. I brist på källor, vilket kan bero på att landskapet nyligen blivit svenskt
och administration och kontroll inte satts på plats, jämte att det inte fanns någon beredskap att
hantera fångsterna, gör att perioden ifrågasatts.
1666 Utländska fiskare förbjuds
Kungliga Maj:t utfärdade en av många förordning om sillfisket. Utländska fiskare förbjöds att
fiska sill vid Bohuslän om de inte givits burskap i en svensk stad. Förordningen stipulerade
också att all fångad sill skulle levereras till vissa utsedda hamnar – i Bohuslän Kalvsund,
Marstrand, Mollösund, Gullholmen och Lysekil.

1669-1672 Häxprocessernas tid
Häxprocesser drabbade även den bohuslänska skärgården. I Marstrand anklagades flera
kvinnor – en från det närbelägna Stångenäset – men även enstaka män för att genom trolldom
ha skrämt bort sillen från kusten. De anklagas bland annat för att ha placerat “kopparhästar” i
havet vid Sote huvud vilket skulle hindra sillstimmen att återkomma. Rättegångar resulterade
i flera dödsdomar.

1675-79 Gyldenløvefejden
Danmark inledde ett revanschkrig, Skånska kriget. Det kom i Bohuslän att kallas
Gyldenløvefejden. Det blev förödande för den bohuslänska allmogen där större delen av
Bohuslän under långa perioder var ockuperat land. Att den fåtaliga befolkningen vid Sotens
kuster drabbades är troligt, men det finns endast enstaka uppgifter om sammandrabbningar.
Befolkningen var i allmänhet lojal mot sina svenska herrar men på flera platser verkade lokala
band av dansknorska upprorsmän, snapphanar, som här kom att kallas fyrörer. När freden
slöts var stora delar av Bohuslän återigen utplundrat och utarmat.

1700-1721 Det stora nordiska kriget
Det Stora Nordiska kriget blev slutet för den svenska stormaktsdrömmen. Kringströvande
norska soldater härjade under sommaren 1710 norra Bohuslän. De stod under befäl av den
norske ståthållaren, Voldemar Löwendahl som i likhet med sina företrädare fick ge namn till
det följande gränskriget, Löwendahlsfejden.
Bönder från Sotenäs kommenderas till befästningsbyggen vid gränsen men först 1716 nådde
kriget Soten. Hus brändes ned och egendom stals i Fisketången och vid Hovenäset. Till råga
på allt elände slog även pesten till.
Sotenäs måste under 1700-talets första halva beskrivas som marginaliserat och fattigt med
enstaka fiskarfamiljer som klamrade sig fast på ”bar klippa”. Stora områden ägdes av
Hvitfeldska Stipendieinrättningen vilket lade ytterligare en hämsko på utvecklingen. Vägnätet
var obefintligt, i stort sett alla transporter skedde över haven. Skeppsbyggen, vedbrand och ett
omfattande bete hade förvandlat stora delar till nakna ljunghedar och trädlöst land.

Ca 1747 till ca 1805 Den stora sillfiskeperioden
Plötsligt gick oerhörda sillstim återigen mot Sotenäs kuster. Perioden skulle pågå i drygt ett
halvt sekel och skapa en aldrig tidigare skådad högkonjunktur. Fiske och trankokerier gav
arbete där arbetskraft strömmade till från alla håll. Enbart i Sotenäs härad fanns minst ett 30-
tal trankokerier.
Under 1790-talet svarade den svenska exporten av sill och tran för nära 20 procent av landets
totala exportvärde – endast exporten av järn och metallprodukter var större. Samtidigt blev
billig saltad sill en viktig basföda för den inhemska allmogen. De goda åren tog slut efter
sekelskiftet 1800. Lika oväntat som sillen kommit upphörde stimmen att nå kusternas fjordar
och vikar. Vid Bohusläns kuster byttes välståndet mot misär.

1788 Tyttebärskriget
Mitt under brinnande sillfiskeperiod anföll Danmark-Norge under sin allians med Ryssland.
Norska trupper tog sig nästan ned till Göteborg men tvingades avbryta. Under hemfärden
omkom mängder av norska soldater som påstods enbart haft lingon att äta – något som gav
det korta kriget dess namn.

1814 Norge och Sverige i union
Efter nära 300 år som danskt lydland tvingade den blivande svenske kungen Karl XIV Johan
norrmännen till underkastelse. De hade hoppats på självständighet från Danmark men fick
finna sig i ett unionsförhållande under den svenske kungen. I förspelet till händelserna
anlände även den engelska flottan till Sotenäs och byggde befästningar.
För det fattiga norra Bohusläns del spelade det inte så stor roll – i skuggan av sillfiskets
nedgång handlade det mesta om att överleva – och 1905 skulle unionen ändå upplösas.

1835 Havsfiske
Efter sillens flykt utvecklades a v nödvändighet havsfisket. 1835 uppskattades antalet fiskare i
Sotenäs fiskelägen till 900. I huvudsak verkar de ha fiskat med backor i mindre odäckade
båtar och i närbelägna fiskevatten.

1850-talet Optimismen andas
Befolkningen i fiskelägena ökade kraftigt under 1800-talets första halva – vilket har
tillskrivits den minskande barnadödligheten men också förbättrad hygien – förutom potatis,
fred och vaccin. På Malmön och senare på flera andra platser började granithällarna att
bearbetas vilket över tid skapade en arbetskraftsinvasion. Nya typer av fiskefartyg

konstruerades och mer avlägsna fiskeplatser kunde uppsökas. Handelssjöfarten tog fart, utmed
kusterna restes fyrar och lotsverksamheten professionaliserades.
Fiskare gav sig iväg på allt mer fjärran resor, något som ledde till den stora katastrofen 1868
utanför Ålesund när 52 fiskare från Sotenäs omkom. Trots den och andra svåra förlisningar
fortsatte och utvecklades fiskerinäringen.

1877 till ca 1906 Den senaste sillfiskeperioden
Den senaste sillfiskeperioden pågick i dryga 30 år och spädde ytterligare på den nymornade
optimismen och företagsamheten i området. Förutom sill fanns det gott om fisk och makrill i
hemmavattnen. En stor del av fångsterna saltades och blev till människoföda men
förvandlades också till guano, gödning – tranoljan hade vi denna tid ersatts av fotogen.
Parallellt grundades även de första småskaliga beredningsföretagen i sjöbodarna och
konservburken – i bleck eller tenn – inledde sitt segertåg. Antalet fiskare i Sotenäs har vid
tiden beräknats till 775 plus nästan 1500 ”husbehovsfiskande gubbar och pojkar”. Fiske hade
vid sidan om stenindustrin blivit områdets viktigaste verksamhet.

1900 Fiskeflottan motoriserades
Åren efter sekelskiftet började de seglande fiskebåtarna att motoriseras. Nya typer av redskap
samt nya fisketekniker ökade fångstmöjligheterna. Allt bättre båtar och
navigeringshjälpmedel gjorde att nya fjärran fångstplatser kunde exploateras. Det västsvenska
fiskets storhetstid hade inletts och fiskelägesbygderna växte.

1914-1918 Första världskriget
Första världskriget innebar en tillfällig ekonomisk nedgång i Sotenäs, något som främst
drabbade stenhuggerierna och deras arbetare. De många liken som flöt i land efter
Skagerrakslaget liksom de minor som slitit sig loss och herrelösa flöt omkring blev andra
påminnelser om världskriget. Men fiskerinäringen fortsatte att utvecklas. 1918 etablerades
den första mer industriella konservburksföretaget på Rösholmen. Ön skulle snart bli hjärtat i
Sotenäs fiskberedning och samma år öppnade även fiskauktionen på Smögen.

1920 Nära 1000 fiskare i Sotenäs
Antalet yrkesfiskare i Bohuslän beräknas till omkring 6 000 varav 921 återfanns i Sotenäs
fiskelägen. Sotenäs fiskelägen framstod som centrum för det västsvenska fiskerinäringen.
1928 Abba etablerar sig
Abba, som inte minst genom förvärv skulle bli det största fiskberedningsföretaget i häradet,
etablerade sig på Rösholmen.

1930 Optimismen fortsätter
Befolkningen i Sotenäs passerade 14 000 invånare – vilket ska jämföra mot dagens dryga
9 000. Det fanns gott om fisk i hemmavatten liksom i Nordsjön eller utanför Shetland.
Sotenäs fiskebåtar trotsade dessutom Islands stormiga vatten och det verkade inte finnas några
gränser för vart fiske kunde bedrivas. Enstaka fiskebåtar for till Svarta Havet, andra till
Svalbard och några till Skottlands fjordar eller ut till den tröstlösa atlantiska klippan Rockall.
De fångster som inte såldes i Sverige lossades i främmande länder. Efterfrågan på fisk steg
och svenska konsumenter började dessutom att uppskatta räkor.

1935 Sote kanal
Sote kanal invigdes och skapade ett säkrare färdalternativ än förbi Sotens fruktade skär och
brott.

1939–1945 Andra världskriget
Den tyska minspärren mellan Danmark och Norge utestängde stora delar av den svenska
fiskeflottan från de produktiva fiskeområdena i Nordsjön. Tiden blev riskabel för näringen
och sammanlagt förolyckades 31 fiskebåtar medan 91 svenska fiskare omkom. Fyra av
båtarna, men endast en av de dödade, hade sin hemvist i Sotenäs.

1945–1972 Storhetstiden och nedgången
Åren efter kriget upplevde den västsvenska fiskerinäringen sin verkliga storhetstid. Den
svenska fiskeflottan var i jämförelse med grannländernas oskadd, flera års uppehåll i fisket i
Nordsjön och andra produktiva fiskeplatser hade tillåtit bestånden att växa till sig. Det
verkade finnas ett överflöd av fisk. Lägg till nya navigations- och sökmetoder och effektivare
redskap. Det var bara att ta för sig och 1949 registreras ca 13 000 yrkesfiskare i Sverige.
Glädjen blev relativt kortvarig. Andra nationer återuppbyggde sina flottor, konkurrensen på
haven ökade och under 1960-talet kunde de första tecken på utfiskning skönjas. Detta trots att
de flesta fiskebiologer vid tiden var överens om att pelagiska arter som sill och makrill – det
vill säga fiskar som lever i de fria vattenmassorna – aldrig kunde fiskas ut. Under slutet av
1960-talet kollapsade ändå vissa sillfiskbestånd.
Lika förödande för det västsvenska havsfisket blev kustnationeras strävan att skydda de egna
fiskeflottorna genom att flytta ut gränserna till havs. Island startade processen men blev snart
förbisprungen av nationer som upptäckt olja på kontinentalsocklarna. Petroleum var en mera
värdefullt råvara än sill och andra fiskarter som minskat oroväckande. De sedan urminnes
tider fria haven delades upp.
På grund av sitt inklämda läge mellan Danmark och Norge blev det för svensk del bara
munsbitar kvar av Kattegatt och Skagerrak. Nordsjön, det västsvenska fiskets viktigaste
fångstområde, tillföll Storbritannien, Danmark och Norge med smärre tyska och nederländska
tårtbitar. I Östersjön blev situationen en annan – här kunde Sverige hävda sig bättre genom
Gotlands centrala läge.
Mängder av fiskebåtar höggs upp, omvandlades till fritidsprojekt eller såldes. Fiskare fick
söka sin utkomst i andra yrken eller flytta. Det under 1970-talet nya raffinaderiet i Brofjorden
kom att bli arbetsplats för ett antal fiskare från Sotenäs. En hel bygd som under generationer
präglats av havsfiske genomgick en dramatisk omvandling.

1970-tal till nutid
1987 återstod omkring 3 400 yrkesfiskare i Sverige. Nära 40 år senare, i samtiden, har
visserligen omkring 3 000 yrkesfiskare licens men ett betydande antal av dem är pensionärer
eller fiskar högst sporadiskt vilket gör statistiken svårbedömd. Antalet aktiva svenska
yrkesfiskare understiger i samtiden därför troligen 1 000 personer.
2015 återstod 25 fiskebåtar med licens i Sotenäs hamnlägen. Flertalet av dem bedrev dock
inget aktivt eller omfattande fiske.
Utvecklingen medförde också att antalet kvarvarande båtar blev färre men större och
effektivare. Genom utflaggningar, exploatering av nya främmande fiskevatten,
rationaliseringar och teknikutveckling jämte överenskommelser med andra nationer fortsatte
det svenska fiskets till havs – men förvandlad till oigenkännlighet i jämförelse med det som
kan uppfattas som under storhetstiden. Saken kan beskrivas om att en handfull fiskebåtar i dag
producerar lika mycket som hundratals gjorde för någon generation sedan.
Beredningsindustrin, som alltid varit havsfiskets främsta följeslagare, har också förändrats.
Även här sker rationalisering och effektivisering. Konsekvensen blir att antalet anställda
under åren minskar samtidigt som fiskerinäringen fortsatt är vital för invånarna i Sotenäs
kommun.

Nutid
I dag är mer än hälftens av världens produktion av fisk och skaldjur odlad och i ökande. I
Sotenäs ses landbaserad fiskodling i slutna system liksom odling av alger. Fisket till havs har
alltså minskat men fiskerinäringen har slagit in på nya vägar.
Om du följer verksamheten vid Maritimt Center Sotenäs kommer du att få veta mer om både
fiskerinäringens historia och fortsatta utveckling!